3

BLODSOPP (Boletus luridiformis) SOM MATSVAMP

Då kör vi ännu en matsvampsbeskrivning! Blodsopp är Hallands landskapssvamp och växer i södra Sverige, upp till Stockholm ungefär. Den trivs med ädellöv och har sin naturliga gräns där eken och linden slutar. Vi hittar den oftast med bok här i Skåne, då och då med ek och i något enstaka fall med gran.
Att hitta blodsoppar i det här stadiet är ren lycka! Det är en ädelsopp, precis som släktingen karl johan, fast och fin i konsistensen - nästan som en rotfrukt. Fördelen med blodsoppen är också att den sällan är angripen av larver, karl johan är ju en riktig barnkammare...
Stor och liten. Blodsoppen har länge haft oförtjänt dåligt rykte på grund av sina röda rörmynningar. Djävulssoppen har också röda rör, den är lite giftig, MEN än så länge är den bara funnen på Öland och Gotland, är rödlistad och sällsynt!! Så inte behöver ni vara rädda för djävulssopp om ni bor på fastlandet precis...
'Blodsoppen har en ganska mörkt brun hatt som i torr väderlek är lite läderartad, nästan sammetsmjuk. Köttet och rören är gula (rörmynningarna är röda) men vid snitt i reaktion med syre blir det blått, ni ser hur jag ritat hjärtan på rören med min kniv. Det kanske viktigaste kännetecknet för blodsoppen är att foten SAKNAR ådernät. Tittar man nära ser det ut som små små röda fräknar, minnesregel blodsopp-blodplättar.
Här är en blodsopp t.v och en eldsopp till höger. Ser ni ådernätet på eldsoppen? Eldsopp är i övrigt ganska lik, den är mer ovanlig och jag hittar den oftast i parker i stan, under gamla ädellövträd. Eldsoppen står som ickematsvamp i de flesta böcker pga att den gett obehag och illamående vid förtäring i rått tillstånd. Jag har dock flera vänner som äter den och tycker att det är en god matsvamp, efter låååång tid i stekpannan. Så tja.... Låt den stå för att den inte är så vanlig säger jag.
Man skulle även kunna förväxla blodsopp med bittersopp, men bittersopp har både ådernät och gula rör så den skiljer sig ändå en hel del om man inte slarvar. 
 Ännu ett vackert exemplar, plockad i gammal betesmark med ekar. 
Eva och jag rensar svamp i uterummet och har det riktigt mysigt. Blodsoppen passar jättebra att torka, stora tunna skivor på 40-42 grader. Givetvis går den även att förkoka och frysa in.
Det färdiga resultatet. Jag brukar blanda karl johan och blodsopp och kalla det för "bokskogsblandning" eller "Black and White". En del upplever blodsoppen som för hård i konsistensen, så det är ingen nackdel att låta den förkoka med vatten i stekpannan upp till 20 min innan stekning, för att mjuka upp den. Som alltid med vild svamp, den ska tillagas ordentligt.
 
Hoppas att ni som bor i södra Sverige vågar plocka denna härliga sopp nu!
 
Kram Helena
 
0

ÄNGSCHAMPINJON (agaricus campestris)

Vid den här tiden på året kan det löna sig att leta svamp i öppna marker som gräsmattor, trädgårdar, parker och hagar. Flera av våra vanligaste champinjoner kommer tidigt på säsongen och om man har tur och hinner före larverna kan man få ihop goda lyxiga matsvampar. Om ni tror att man kan jämföra vilda champinjoner med odlade, då kan ni krypa ner bakom en sten någonstans ;).
Champinjonerna, släktet agaricus, är dock inte så lätta att hålla reda på som vissa verkar tro. Vi har 25-30 arter i landet och många är mycket lika varandra. För nybörjare rekommendera jag att man börjar plocka de champinjoner som rodnar svagt eller starkt, ängschampinjon, blod- och skogschampinjon.
Här har vi fina exemplar i olika stadie. Det är en ganska liten champinjon, hatten är oftast bredare än vad foten är lång på utvuxna ex. Alla champinjoner har ring men till skillnad från flugsvampar har champinjoner ingen strumpa eller vulva på fotbasen. Ängschampinjonens ring är dock tunn och "mesig" och på äldre exemplar saknas den ofta helt - man kan bara se rester. Men jag behöver ju inte uppfinna hjulet en gång till, Mickes Svampguiden har bra beskrivning som ni kan kika på HÄR.
Typisk miljö för oss att hitta denna goda matsvamp. Den samsas på gräsmattor tillsammans med nejlikbroskskivling, också en matsvamp.
Eva och Vilda i sommarsolen med nyplockade väldoftande ängschampinjoner. Champinjoner har till en början ljusrosa skivor som med åldern färgas mörka av sporerna. Flugsvampar har alltid helt vita skivor!
Eva använder sina champinjoner till fisk, gädda och sik, men själv föredrar jag en smörgås med stekt ägg, skinka, lite sallad och en rejäl klick mustig champinjonstuvning. Mums...
Vit flugsvamp där ringen ramlat av. Det finns ingen champinjon som är riktigt farligt giftig men det är förväxlingsrisken med flugsvamp (framförallt vit) som gör det lite knepigt.
Hoppas ni vågar ut och plocka ängschampinjon och kanske även kika lite på snöbollschampinjon (som är en av de gulnande champinjonerna).
 
Kram Helena
 
Ps. Kom ihåg att man aldrig ska äta rå svamp, inte ens odlade champinjoner rekommenderas längre som råkost. Svamp är hårdsmält och en liten kemifabrik i sig så låt den mysa länge i stekpannan för att vara snäll mot magen och få fram alla fina smaker och en härlig konsistens.
0

VÅRMUSSERON (Calosybe gambosa) del 1

Det regnade verkligen här i Malmö i går. Men som hundägare är det bara att gilla alla väder :-) Dessutom är jag svampkonsulent därför GILLAR jag nästan alltid regn, speciellt på våren. Vilda och jag strosar gärna omkring på olika ställen i vår fina park. Hon spanar på sitt vis och jag spanar alltid efter svamp.
 Helt utan förvarning stod vårmusseronerna bara där i gräsmattan på ett nytt ställe. En häxring som inte var så jättetydlig i gräset men den fanns där när jag tittade lite närmare.
Jag provade att steka den förra året men, nej; jag gillade den inte.  Men jag har läst lite på sociala medier och där skrev någon om "hårdare stekt i smör"... 
Alltså plockade jag tre fina ex (tyvärr innehöll även de några larver, bara att "jaga" bort dem) för nytt smakprov av denna matsvamp.
Vårmusseronen har vita skivor, är beige-aktig på hatten och har typiskt för musseron lite tjockare fot. Den doftar mycket starkt av "vått mjöl". Jag gillar inte lukten!
 Ser kanske inte mycket ut men det blev godare när jag "kokade" av den i egen vätska + lite till vatten i stekpannan sen fick den långsteka i smöret. Det blev faktiskt godare än förra året. Samtidigt är det ju KUL att steka årets första vilda svamp. När den var färdigstekt kändes inte mjöldoften längre. (som tur var, det gjorde det förra året)
 Så jag kommer inte att leta efter vårmusseroner men springer jag på några så hamnar de i stekpannan, för att stekas länge med smör!
Mamma Eva